Jag stod på taket till min mors café. Jag visste att hon skulle bli väldigt arg på mig pågrund av platsen jag valde. Jag var inte säker på vad som skulle hända när jag träffade marken. Kanske skulle jag dö direkt, kanske aldrig. Jag hoppades på att det skulle gå som planerat. Mobilen ringde. Jag suckade och drog snabbt fram den. Jasons namn lyste upp skärmen. Det fick mig att minnas vad som nyss hade hänt. Vad som är anledningen till att jag är här.

''Jason...'' sa jag tyst.

''Vart är du?'' frågade Jason oroligt.

''Hej på dig med'' sa jag.

Jag hörde Jason fnysa.

''Ja, hej på dig Quinn, kan du berätta vart fan du är?'' skrek han frustrerat.

Jag kollade ner. Skulle jag berätta? Berätta vart jag är, så kan han komma och rädda mig? Komma som en hjälte och rädda mig ifrån smärtan. Det lät inbjudande, men jag visste att det inte skulle gå. Om det inte funkat tidigare så skulle dit inte funka nu heller. Jag kom tillbaka till verkligheten och märkte att Jason fortfarande babblade en massa.

''Ta det lugnt Jason'' sa jag efter ett tag.

''Jag kan inte ta det lugnt! Du sprang gråtandes ifrån mig. Du... du grät Q'' Jason lät sorgsen. ''Jag lovar Quinn. Om du kommer tillbaka till mig så kommer han aldrig att röra dig igen. Jag ska skydda dig!''

''Du behöver inte veta vart jag är 24/7, Jason'' sa jag.

Jason exploderade i ilska. 

''Men vafan Quinn! Berätta vart du är NU! Tänk om något händer dig? Då kommer jag inte att veta vart du är, vad du gör, och jag kommer inte att kunna skydda dig! Det har redan hänt en gång, minns du? '' skrek han.

''Ja, jag minns...'' sa jag nerstämt. Utan att jag märkt det hade det börjat komma tårar. ''Och det är därför jag måste göra det här'' fortsatte jag beslutsamt.

''Quinn, förlåt, jag menade inte att skrika på dig, jag är bara orolig.'' sa Jason ångerfullt. ''Kan du inte bara berätta vart du är? Snälla.'' 

Jag försökte att samla mig innan jag började prata igen.

''Jag fattar, Jason. Det är lugnt'' sa jag.

''Gråter du babe?'' frågade Jason oroligt. ''Du, förlåt, kom hit istället så kan vi prata.''

Det fick mig bara att gråta ännu mer. När han kallade mig babe brukade jag känna mig speciell. Som att det fanns en chans för oss endå. Men nu så påminde det mig bara om den äckliga killen, Felix. Hur han kallade mig babe när han... Vid den tanken brast det. Jag ville inte dö. Jag ville till Jason. Där jag hörde hemma. Men med en blick ner förstod jag att det var försent att bestämma sig för något annat. 

''Nej'' sa jag bestämt. ''Jag kan inte backa ur nu. Jag måste göra det här.''

''Vad ska du göra?'' frågade Jason misstänksamt.

Jag ignorerade hans fråga.

''Jag älskar dig Jason.'' sa jag.

Sedan hoppade jag.